Twilite

Ligger hemma med feber  och en hals som gör så ont så att jag vill bara somna och inte vakna innan det är över.
Kan knappt prata, men det går ganska bra ändå.


Barnen är hemma och snälla.
Äldsta ska hjälpa mig som en riktig sjuksköterska. :-)




Det känns bra att slippa vara själv nu när jag är sjuk.

Tack älsklingen för att du finns här och hjälper mig.

Älskar dej.

I miss u all. And sometimes I wich that i could turn back time.

It hurts to know that I probably won´t see u again.

Some of u made my time there wonderful and I want to thank u for it.
And I hope that u all know that u are welcome to visit me.

Love u all.

Det finns nog inga ord som kan riktigt beskriva hur det känns eller vad det är som känns så här.
Mycket för att jag inte riktigt vet själv

  .

Som vanligt när ett av barnen har kissat eller spytt måste jag sprina ner i tvättstugan och tvätta.
Min pojkvän kan inte göra det för att han måste plugga, men mina studier då??
När ska jag ha tid att plugga och göra det jag behöver för att må bra?

I morse hade jag massa disk, kissiga sängkläder och massa pluggande att göra.
Och vad gjorde min karl?
Jo, han bloggade, hjälpte mig att fixa min användare på datorn, vilket var jätte snällt men inte nödvänigt, och pluggade så klart.


Det som jag kan bli lite ledsen över är att hans skolarbete är "viktigare" än mina.
Varför?
För att han tar lån?
För att han går högskola?
För att det han gör är viktigare?
Varför?

Han är helt underbar på alla sätt och den ända gången som han kommer först är när det kommer till skolan.

Ingen lumch hann jag med, hade fullt upp tills jag inte orkade längre, vilade en stund sen var det bara att springa till skolan.
Fick i mig en macka och en kopp kaffe på skola, så nu är man inte på topp humör.

Jag måste börja se till att jag får det jag behöver.

Under en lång period har jag försökt att hitta en häst att vara halvfodervärd eller medryttare till, men jag inte haft så stor tur. Men för tre veckor sedan hittade jag en, så för en dryg vecka sen prov red jag ett varmblods sto som var jätte stel och allmänt svår att rida, men det var i ridhus.
Jag tror, och det sa ägaren också, att det skulle varit hela annat om jag hade fått rida henne ute, i skog och mark. Dessutom satt ägaren och hennes pojkvän och tittade och skrattade när det inte gick så bra.

Så jag bad att få provrida igen så jag kan se hur det känns ute eftersom jag inte är van att rida i ridhus. Hennes ägare var jätte förstående och det lät hela tiden som om hon tyckte att jag skulle passa bra till hennes häst även efter att jag sagt att det kändes lite svårt att rida i ridhus, så vi bestämde att hon skulle höra av sig om en dag eller så.

När hon inte hade hört av sig efter tre dagar förstod jag att hon inte tyckte att jag passade eller nått.
Så igår kom mailet.

"Hej ......

Ursäkta att jag inte hört av mig tidigare men det har kommit lite saker emellan.
 
Tyvärr känner jag att med den osäkerheten på hur mycket du kan hjälpa mig och den du kände när du red att det inte passar att du är medryttare. Hoppas att du lyckas bättre någon annan stans."


Två saker som jag reagerade på, det första att jag inte vet hur mycket tid jag kan vara istallet, vilket jag skulle ta reda på tills hon ringde, men minst två dagar i veckan kunde jag och det visste hon.
Det andra, att jag inte passar som medryttare hade hon skrivit att "jag kände inte att du och min häst passar ihop" eller "det kändes inte så bra " men hur kan hon säga att jag inte passar som medryttare??
Jag fattar vad hon menade med det, men det var ganska stort gramatikfel. Blir lite arg.

Hon har haft hästen i sex år, hon är det enda som har ridit henne sen hon köpte henne och hon sa flera gånger att hon är svår att rida på spår.

Jag har jobbat med varmblod, tränat unghästar, ridit ett par riktigt svår hästar. Denna häst var det inget speciellt med utom att hon var så stel. Men jag tänker direkt är jag så dåligt på att rida?

Jag är som besat av att få/köpa snygga kläder och skor.
Allt för att få känna mig snygg.
Jag har fått nå knäpp, känner mig ful och äcklig.

Men det går över, men det är jobbig nu.
Känner mig oattraktiv, hade inte varit för att jag älskar min pojkvän och vill att han ska tycka att jag är snygg och sexig m.m hade jag inte brytt mig så mycket.

Jaja. Det går över snart hoppas jag.

Jag har en nära vän som har ett bra liv med underbara barn, familj och partner men mår dåligt till och från ändå.
Så igår fick jag nog av "mitt liv är ett helvete", så jag sa vad jag tycker och tänker. Och nu säger jag det igen.

Du måste sluta vara ett offer, sluta tro att allt negativt som händer, händer för att förstöra ditt liv.
Dina barn gör inte allt för att förstöra ditt liv... Dom älskar dig.
Dina föräldrar är underbara, din partner hjälper dej mer än, vad jag tror, någon annan skulle göra.

Svälj din stolthet och se possitivt på allt, utnyttja den hjälp som finns.

Du är min bästa vän och jag önskar att jag kunde göra mer.
Men nu är det upp till dig, jag finns här när du behöver mig, när du inte behöver mig.
Jag lämnar inte din sida!




Jag älska dig.

Igår var vi på en överasknings middag på en restaurang med min pojkväns familj.
Vi firade hans mammas 60 årsdag då hon ska fly til Afrika när hon fyller år.
Jag kände mig som en i familjen, det gör jag ganska ofta nu mera.
Och det känns helt underbart. Att få tillhöra en familj.

Jag har inte varit så mycket för att gå på restaurang, jag blir så nervös för att jag ska tappa grejer eller på något annat sätt göra bort mig, men det gick jätte bra och barnen var tysta och snälla.

Tack för en trevlig eftermiddag.
Tack svärmor för dom fina orden, dom värmde.
Och tack för maten svärfar.

Varför är föräldrar så dåliga på att tänka på barnen i första hand?
Så egoistiskt att bara tänka på sig själv och inte vad som är bäst för barnen.

Det har varit några situationenr den senaste tiden som får mig att bli så ledsen.

Idag hamnade jag i en situation där jag inte har något att säga till om.
Detta kommer sluta med att, vad jag tror och det är bara vad jag tror, en vacker flicka kommer att bli ledsen och det gör ont i mig att veta detta och inte kunna göra något. 

                                   Sluta vara så egoistiska och börja tänk på barnen. 

Jag hittade just detta urklipp.



Hur kan man vara så dum att man tror/tycker att man inte är beroende av el, speciellt i stan där allt går på el.

Jag vet inte vad jag ska akriva om detta. Den talar ganska mycket för sig själv..

Detta eviga förklarande är jag så trött på.
Det känns som om jag måste förklara alla mina beslut, varför jag pratar med just denna person m.m.
Är jag inne på någon Community måste jag försvara det.

Varför kan jag inte tillåta mig att ha ett liv, varför måste jag alltid känna mig påhoppad???

Jag tycker ialla fall att det är skönt att ha ett mer normalt liv, önska bara att jag kunde känna mig mer fri med mig själv.

Det känns som om mina tidigare misstag gör att det inte går att lita på mig, jag vet att jag har strulat till det på många sätt, vissa är svåra att förlåta. Men det är mellan mig och dom som jag har sårat.
Jag ångade mig och har sagt förlåt, låt det vara nu.

Ta mig för den jag är i dag och låt det som varit vara överstökat.

Lita på mig!!!

Ibland blir jag så trött så jag känner att jag behövder komma ifrån ett tag,
men oftast får jag så dåligt samvete när jag inte orkar.

Igår tog jag en promenad på ca 20 min. Det var jätte skönt att komma ifrån ett tag.
Men jag känner mig som en dålig människa, dels för att jag inte ockar, men mest för att jag lämnar pojkvännen med barnen när dom är bråkiga.

Igår var det inte så farligt så jag ska inte behöva ha dåligt samvete för att jag gick ut en stund.
Jag behövde komma ut och andas och rensa tankarna.



Varför ska jag alltid ha skuldkänslor när jag vill göra något för mig.
Jag behöver kläder och skor, men jag har inte råd.
Jag behöver få gå och fika någon gång, men jag har inte tid, måste hem till barnen.

Ikväll är vi barnlediga.
Det är skönt att kunna göra vad man vill utan att behöva tänka på volym och tid, och som 80% av gångerna som vi är barlediga umgåcks vi med två kompisar och spelar spel, vilken jag tycker är jätte trevligt, men  jag vill vara lite ledig och ensam med min pojkvän.
Jag har stort behov av att få uppmärksamhet av min pojkvän och jag lägger det åt sidan när barnen är hemma så nu vill jag ha min pojkvän för mig själv.
Men han vill vara med sina kompisar och det förstår jag.
Önskar bara att vi kunde få lite ensam tid också.

Nu ska jag sova snart, somnar nästan.

Tack farmor, farfar och mormor för att ni har barnen så vi får våran kväll med våra kompisar.

Igår firade jag och min pojkvän sex månader, så för ett par dagar sedan frågade jag om vi kunde göra något speciellt. Pga barnen kan man inte göra mycket så jag tänkte att vi kanske kunde äta lunch ute.
Min pojkvän som inte tänker så mycket på månadsdagar m,m fattade inte så mycket.
Jag fick någon komentar om att vi kunde spala spel. Han älskar att spela spel.
Och ska tilläggas att vi spelar spel varje kväll. så det skulle inte bli speciellt.

På morgonen är båda barnen sjuka. Den äldsta klagar på öronvärk, den yngsta är väldigt rosslig och hostig. Så vi åker till vårdcentralen och det visar sig att den äldsta är i stortsätt frisk medans den yngsta har öron inflamation.

Så det blir att vara hemma med barn hela dagen.
Jag pluggar så jag var tvungen att gå till skolan ett tag, men sen var det bara att gå hem och hjälpa till med barnen.

Jag är lite rosslig och hes också så jag tänkte inte mer på nå firande. Men så försäger sig den äldre dottern.
Det visar sig att vi ska ut på middag. Bara jag och min älskade pojkvän.

Jag blev jätte glad. Jag har inte fått så mycket sånt tidigare. Vi åkte till en restaurang, pratade, åt och åkte hem.

Problemet var att vi kom hem lite tidigt så det var bara att ta hand om barnen igen.
Men vi fick en trevig timme på restaurangen ialla fall.



Så nu får man tacka svärföräldrarna igen.

Jag saknar mina vänner i Caribbean.
Jag saknar värmen.
Jag saknar det enkla i livet där.
Mest saknar jag att kunna rida varje dag, och att träna unghästar.

Jag har varit hemma ett tag nu och har ett underbart liv här. Det kunde inte blivit så mycket bättre, förutom att jag inte har ridit på ca sex månader, vilket jag mår lite dåligt över.

Inatt drömde jag om "min häst" som jag saknar jätte mycket.
Anledningen till denna saknad är dels att jag pratade med en vän därifrån, dels att min pojkvän hittade en annons på blocket om medryttare/fodervärd som är väldigt intressant.
Det verkar jätte bra. Hoppas att det kommer att lösa sig.
Jag behöver verkligen känna att jag är någonting mer än "bara styvmor." Vilket inte är bara, men ibland känns det som om jag har förlorat mig själv.

Jag har underbara svärföräldrar som ställer upp på många sätt. Dels passar dom barnen så vi kan hitta på saker.
Men det som jag uppskattar mest är det välkomnande som jag har fått.
Jag känner mig verkligen som en i familjen.

TACK!
Svärmor och svärfar för allt.

Ibland undrar jag varför jag förtsätter att kämpa, jag förlorar ändå.
Jag gör allt jag kan för att min pojkvän och hans barn ska ha det bra, men vad får jag för det?

*sömnlösa nätter.
*arga barn.
*irriterad pojkvän.

Denna eviga kamp om uppmärksamhet tar musten ur mig.
Vi är tre tjejer som alla vill ha samma mans uppmärksamhet. Jag kan gå undan, men det kan inte barnen göra.
Men jag ska försöka att bara ta det lugnt och vänta tills barnen har lagt sig så jag får min tid med min pojkvän.

Jag älskar min pojkvän och hans barn men ibland vill jag bara gå och lägga mig under en sten och stanna där.