Twilite

Nästan varje gång som min äldsta styvdotter skriker och härjar får hon komma i famnen och få pussar och kramar av sin pappa, min pojkvän.
Inte direkt men efter att ha bråkat ett tag.

Medans jag, som många, många gånger har varit en sjukt snäll flickvän oftast måste be om en kram.
Denna vecka har jag sett till att barnen är klara för dagis när min pojkvän har duschat och klätt på sig.
Han behövde alltså bara kliva upp duscha och klä på sig och åka iväg.

Jag gör allt för min familj, men känner mig bortglömd.
Jag får mycket, det är inte så att jag bara ger och ger utan att få tillbaka, men jag tycker inte alltid att jag får tillräckligt tillbaka.

Och visst jag måste lära mig att ta för mig och säga ifrån.
Men det är så svårt när jag får dåligt samvete, så fort jag inte vill göra det min pojkvän vill.

Mycket av mitt dåliga samvete kommer sig av att jag ofta får höra, av min pojkvän, att jag klaga hela tiden, att han aldrig får göra något roligt.
Men så är det inte, jag kan inte bara gå, jag har fått/tagit åt mig, ett jävligt stort ansvar

Jag har just haft ett bråk men den äldsta styvdottern och min pojkvän tar den lättaste vägen som vanligt. Och det gör egentligen inte så mycket så länge det blir på min bekostnad vilket det känns som om det är denna gången.


Men jag är så ledsen, och avundsjuk.